Om föreningen

I tusentals år har människor rört sig på det område som idag är vår bostadsrättsförening. Det här är en kort skiss av den historien och något om vilka minnen från äldre tider som vi fortfarande kan se.

De äldsta minnena av mänsklig verksamhet vi har är de röjningsrösen (även kallade odlingsrösen) som finns i vår skog. Man har röjt sten och lagt den i små högar för att få stenfri mark där man kunde så säd. Flera sådana låga högar syns till vänster om stigen som leder ut i skogen vid hus 17 och hela vägen fram till passagen över stenmuren som utgör vårt områdes gräns. Det är svårt att veta hur gamla sådana rösen är, men gissningsvis stammar de från bronsåldern (ca 1500-500 f.Kr.) eller äldre järnåldern (ca 500 f.Kr.-500 e.Kr.).

Det har alltså bott folk i närheten som använt dessa skogsbackar för sitt lantbruk och de har också begravt sina döda här. På kullen ovanför lekplatsen finns en gravhög, en låg förhöjning av stenar. Antagligen har det funnits fler gravar i närheten som nu är försvunna.
Vi vet inte var forntidens människor som använt vår mark bodde. På den tiden ändrades ofta boplatslägena efter någon eller några generationer. Under vikingatid och tidig medeltid (ca 800-1200) stabiliserades boplatserna och blev till byar. Det gäller också Korsaröds by. Byn låg där Korsarödsgården nu ligger, mittemot avtagsvägen ner till vårt område. Den bestod av fyra gårdar men vi vet inte mycket om livet där under århundradena. Gårdarna ägdes av adelsmän men drevs av bönder. Länge hörde de under Maglö slott utanför Sösdala, där bönderna antagligen fick göra dagsverken.

På 1790-talet köptes alla fyra gårdarna av en borgare i Kristianstad, vice borgmästaren Olof Rönström, och bönderna fick flytta. De gamla gårdarna revs och byn drevs nu som ett enda stort lantbruk, Korsarödsgården. Rönström byggde den stora stenladan som ännu står kvar, med årtalet 1793 inhugget, men bodde inte här och byggde ingen herrgårdsbyggnad. Han tycks ha köpt byn som en ren investering i lantbruksdrift.

Efter Rönströms söner kom gården i andra händer och de sista ägarna lät på 1870-talet stycka upp den i många mindre enheter. Det var nu en rad av de mindre gårdarna och stugorna i trakten kom till. På skifteskartan från 1874 står det på vårt område ”Äng, kal, mycket stenig backe på sand”. Det var alltså inte skogbevuxet och antagligen har man tagit hö här.

Vid uppdelningen på 1870-talet blev en del av området, ungefär sydöst om en linje från den lilla ängen, mellan hus 17 och 18 och vidare ner till sjön, ett eget småbruk. Resten låg orört tills Kockums varv i Malmö 1940 köpte det och 1943 öppnade Kockums semesterhem för sina arbetare.

Tjänstemän och arbetsledare hade sina egna semesterhem; det var skillnad på folk och folk ännu på den tiden. Det stora röda huset (nu med fyra lägenheter) byggdes då, det var ursprungligen vitt och kan beskrivas som ett slags funkisbyggnad i trä. Här fanns restaurang och små sovsalar. Området fick en staty, ”Flicka med tunnband”, som hälsade gästerna välkomna. Den står fortfarande kvar, en god representant för tidens offentliga konst där nakna kvinnokroppar ofta skulle signalera hälsa och glädje. Hon gymnastiserar med ett tunnband, men tunnbandet har tyvärr gått förlorat under tidens lopp.

Så småningom byggdes anläggningen ut med enkla små stugor (nu rivna), 1955 kom swimmingpoolen till och på 1970-talet byggdes de nuvarande stugorna. Då hade Kockums 1968 köpt det tidigare småbruket, utom bostadshuset med tomt som styckades av, och området fick sina nuvarande gränser.

Genom köpet hamnade flera intressanta kulturminnen på vårt område. Cirka 1900 till 1950 hade småbruket ägts av en viss Jöns Kvist, som förutom bonde var stenhuggare. Han byggde det praktfulla stenhuset som står intill vår stora äng, på den avstyckade tomten, och han byggde antagligen de flesta av de stora stenmurar vi kan se i vår skog. Från sin gård byggde han en imponerande vägbank med låga murar på sidorna som går upp i skogen. Antagligen har det varit en fägata, där han drev ut korna på bete.

Just där fägatan mynnar i skogen ligger ruinerna av två uthus som har varit byggda med bakgaveln in i backen; kanske har de varit svinstior. Till höger om stigen in i skogen vid hus 17 finns en rektangulär hage med stenmurar; där skulle grisarna ha kunnat gå. Tyvärr är den, liksom stora delar av vår skog, kraftigt förbuskad. Våra ängar var åkrar och skogen användes till bete för korna. I sluttningen ner mot stora ängen kan man fortfarande se ett litet stenbrott där Kvist nog tagit sten till sina byggnader och murar. Ett större stenbrott ligger vid den lilla grusvägen utanför vårt område.

Tiden som semesterhem upphörde när varvskrisen på 1970-talet slagit ut det mesta av Kockums varvsverksamhet. I stället övertogs området 1982 av en förening bildad av LO-fackföreningar i Malmö och Tjörnarps kursgård kom till. Den så kallade villan byggdes åt föreståndaren och radhusen för lärarna vid kurserna. Det var antagligen nu som motionsspåret på 2 km kom till och vår stora äng blev fotbollsplan (nu är den närmast igenväxt).

Kursgården drevs med inriktning på fackföreningar och politisk verksamhet, men hyrde även ut stugor åt semesterfirare. Men i början av 2000-talet minskade beläggningen och man fick ekonomiska svårigheter.

Vid samma tid, efter Öresundsbrons öppnande, var det många danskar som ville ha sommarstuga i Sverige. År 2004 köptes anläggningen av danska intressenter och blev Bostadsrättsföreningen Tjörnarp sjöpark – eller Andelsboligforeningen Tjørnarp Søpark, som den heter på danska. Länge dominerade danskar här men under slutet av 2010-talet har allt fler svenskar kommit till och många av dem är fastboende.

”Tjörnarps kursgård” hängde kvar som postadress till hösten 2021, när Höörs kommun ändrade adressen till Korsaröds sjöpark.

Från Korsaröds by har vi kommit till Korsaröds sjöpark. De gamla Korsarödsböndernas kala och steniga backe har blivit bebodd och med allt fler fastboende är det snart en riktig by här.

Historiens cirkel sluter sig.

Harald Gustafsson